Ockerpriser på pennor - Artikel ur Aftontidningen 1947

En del av förklaringen till att svensk penntillverkningen var en, vad det verkar, ganska lönsam affär under senare delen av 40-talet kan vara höga importkostnader för amerikanska pennor som det beskrivs i artikeln som transkriberats här och avsaknaden av import från tyskland. Svensk pennindustri startade upp i något av ett vakuum och hade förhållandevis stora investeringskostnader i maskineri och i jämförelse med de stora internationella aktörer små volymer.

Reservoarpenna värd 8kr. kostar 90 i svensk affär.

När man läser i helsidesannonser att att det finss amerikanska reservoarpennor som kostar 95 kr, styck i Sverige, blir man övertygad om att reservoarpennan är ett, litet tekniskt underverk. När man börjar forska närmare i ämnet kommer man däremot ögonblickligen underfund med att det inte är reservoarpennans uppfinnare och tillverkare som är de geniala i sammanhanget utan de som säljer den. En 95-kronorspenna kostar nämligen den amerikanska fabriken summa 7-8 kr i tillverkning Hur är detta möjligt, har de svenska importörerna förväxlat 'stycke- och dussinpriserrna? Enligt vad som berättas for AT ligger det hela till så att USA-fabrikerna för närvarande inte vill sälja några pennor på, utlandet utan föredrar att först tillgodose hemmamarknadens behov. Då ar det istället andra smarta affärsmän i USA som köper upp pennor for export, och genom att affärerna passerar flera olika mellanhänder får de svenska importörerna betala ungefär samma pris som kunden i de amerikanska affärerna nämligen 40-45 kr.

Svenska handlarna lägger på 100 procent.

Nå, men sen då? Ja, sedan sköter de svenska pennhandlarna om resten. De lägger helt enkelt på 100 procent och mer än det för sina besvär (95 kr.-pennorna har de senaste dagarma gått ner 5 kr genom oms' bortfall). Tycker priskontrollen att detta är en rimlig avance på en sådan artikel? Tja, for ögonblicket kan man inte gora så värst mycket åt saken. Det krävs nämligen ingen licens for att importera reservoarpennor, och så länge det inte gör det måste nämnden acccptera de priser importörerna själva är vllliga att betala (detta till skillnad vad som gäller en lång rad licensbelagda varor, där PK bestämmer priserna). Vad nämnden således kan ingripa mot är handlarnas egna marginaler. Dessa har verkligen for någon tid sedan sänkts från 40 till 33 1/3 procent genom en överenskommelse som handlarna frivilligt gått med på, och eftersom detta skedde samtidigt med kronrevalveringen fick man då i ett svep ner priserna med upp till 25 procent på de dyrare pennorna, varav somliga dessförinnan var uppe ända i 115 kr per styck (utan att tillverkningsvärdet för den skull översteg 7--8 kr).

Varför inte licenstvång?

Det fins nu två utvägar att pressa dessa oblyga priser ytterligare, och det förefaller som om nämnden snarast möjligt borde på allvar försöka bådadera för att inte få sitt rykte bland allmänheten skamfilat alldeles i onödan. Den ena är att på nytt kräva av regeringen att få belägga pennimporten med licenstvång (man har begärt sådant tillstånd för flera månader sedan men inte fått det), den andra att be om lov att tvångsvis skära ner handlarnas rabatter ytterligare.

A.T., 1-6-1947