Fyllnadsmekanismer
Själva upphovet till resevoarpennan, det vill säga en penna med en inbyggd reservoar för bläcket, måste ha varit en önskan att slippa få tankegångarna avbrutna genom att hela tiden tvingas doppa skrivspetsen i bläckhornet. För att inte tala om hur omständigt det måste varit att behöva släpa runt bläck, bläckhorn och penna för att få något skrivet på resande fot. Det stora antalet trevliga "travelling inkwells", resebläckhorn med tättslutande lock och tillverkade i stötsäkra material, som finns ute på den Europeiska och kanske då främst engelska marknaden vittnar om att detta var ett viktigt och angeläget problem att lösa.
Problemet låter enkelt att lösa: lägg in bläcket direkt i pennkroppen med en liten kanal för bläcket att flyta ner till skrivspetsen genom! I själva verket är det ett komplicerat problem där en mängd olika krafter måste balanseras i detalj för att man skall få en jämn och kladdfri skriftlinje. Flera mer eller mindre framgångsrika försök gjordes med mer eller mindre fantasifulla lösningar. När man väl lyckats lösa bläckflödesproblemet så började man utveckla metoder för att ytterligare förenkla handhavandet av pennan och man inriktade sina resurser på att skapa vad man kallade självfyllande pennor.
Mycket av den tidiga utvecklignen av reservoarpennan är amerikansk och nomenklaturen som åtminstone idag används i samlarkretsar återspeglar detta ganska tydligt. Man använder ofta de engelska termerna och bara i några fall har man uppfunnit eller fört med sig svenska termer.
Anatomi och klassifiering
Det är inte enkelt att få en överblick av alla de olika mekanismer och tekniska lösningar som har använts i reservoarpennor under årens lopp. Mycket beroende på att det har varit en ständig utveckling pådriven av både industriell och kommersiell tävlan parat med 1900-talets exempellösa tekniska framsteg och effektiviseringen av de industriella processerna. Utvecklingen verkar också ha drivits av en önskan aatt göra handhavandet så enkelt som möjligt och att minimera möjligheterna till spill och kladd med bläcket under påfyllnad.
Tidiga pennor fylldes som redan nämnts på med en pipett "eyedropper", ett alternativt sätt att tillföra bläcket utifrån, med cartridge, marknadsfördes av Eagle Pen Co USA och senare (ca 1934) även av Jif Waterman. Den idag så vanliga metoden fick dock inte fäste på marknaden förrän i mitten av 50-talet. En nackdel med dessa metoder är att bläckledaren inte blir genomsköljd vid påfyllning utan man bör skölja ut slaggprodukter från bläcket vid varje fyllning för att undvika stopp i bläckflödet.
Nästa steg i utveckling blev att med olika metoder skapa ett undertryck i bläckreservoaren för att med pennspetsen nedsänkt i bläcket fylla på reservoaren via bläckledaren. Väsentligen två metoder utnyttjas här: antingen har man en intern bläckreservoar (oftast gummiblåsa eller cartridge) som komprimeras för att skapa undertrycket eller så utnyttjas själva pennkroppen som reservoar och då används en tättslutande pistong eller någon form av pumpmekansim för att driva ut luften ur reservoaren.
En enkel klassifiering skulle kunna definieras på följande:
- Externa fyllnadsmetoder
- "Eyedroppers"
- "Safeties"
- Bläckpatronen - cartridgen
- Interna (självfyllande) metoder:
- Intern kompressionsreservoar (gummisäck etc)
- Halvmåne(crescent)-,mynt- och tändsticksfyllare
- Hävarmsmekansimen - "lever fillern"
- Buttonfillers
- Snorkel och touchdown
- Aerometric fillers
- Extern kompressionsmekanism eller pump.
- Pistongfyllare
- Plungers och vac-fillers
- Sacless wonders
- Konvertern
- Intern kompressionsreservoar (gummisäck etc)
Ovanstående indelning är långt ifrån perfekt och det går att hitta hybridsystem som passar in i flera kategorier, men det känns tämligen naturligt och ger ett ramverk för att gå in på lite mer detaljer på de vanligaste systemen.
"Eyedroppers"
Vad som förmodligen är det allra enklaste systemet för att fylla på en penna (via pipett direkt i pennkroppen) är också det allra mest pålitliga. Ingenjörsmaximet ju färre komponenter och ju färre rörliga delar desto pålitligare funktion gäller även här!
En pipett och någon metod att öppna upp pennan (gängat förstycke är det vanligaste även om det finns andra mer kreativa och kanske också mindre lyckade varianter) är allt som behövs. Nackdelen är att det är nästan omöjligt attt undvika att få bläck på sig när man fyller på pennorna då bläckledaren och skrivpsetsen ju är fyllda med bläck.
"Safeties"
I tidigt annonsmaterial var en "safety pen" helt enkelt en penna med tättslutande och garanterat läckagefri hatt. Med tiden har denna betydelse gått delvis förlorad och en "safety" i samlarkretsar numera har betydelsen av en speciell variant på eyedroppern där man i stället för att skruva av förstycket skrivar in skrivspetsen i kroppen för förvaring (hatten är tättslutande) och påfyllning och kunde på så sätt slippa få bläck på fingrarna. Vid skrivning öppnade man pennan genom att hålla den upprätt(!), skruva av hatten coh skruva ut spetsen till skrivläge. Systemet är så tätt att bläckavdunstningen är nästan försumbar men för att den skall fungera korrekt måste (kork)packningarna vara intakta. Man hittar ofta "Safeties" med skadade stift där någon i okunskap skruvat ut stiftet utan att ta av hatten. De första pennorna med denna typ av mekanism sattes i produktion alldeles i slutet av 1800-talet baserade på tidiga patent (1893,1896) av Moore. Moores "non-leakable pens" hade en enklare variant av utföringsmekansim än den spiralskruv som kom att bli i det närmaste allenarådande med Waterman insteg på "Safety" marknaden 1907 eller 1908. I den tidiga reklamen hävdar Moore att "all pens are shipped filled ready for use!"
Cartridge pennan - bläckpatronen
Den "moderna" bläckpatronen har en förvånansvärt lång historia. Redan på 1890-talet hade Eagle Pencil and Pen Co en penna som fylldes med bläck från patroner i glas. Waterman i Frankrike blev dock de första att massproducerade en glaspatron under mitten av 30-talet men produktionen stoppades efter något år och återupptogs inte förrän 1953 då i ny förbättrad form i termoplast för den nya C/F serien av pennor. När Watermans patent gick ut något år senare förde snabbt konkurrenterna in bläckpatronspennor i sortimentet.
Halvmånar, mynt och tändstickor
Det finns en del tidiga försök till att utnyttja en komprimerbar gummisäck inne i pennkroppen för att suga in bläcket i pennan dokumenterade. Den som först lyckades göra det konceptet till en kommersiell framgång var dock Roy Conklin som 1903 patenterade sin "Crescent"-filler. Detta var som namnet antyder en halvcirkelformad struktur som stack ut på sidan av pennan. För att undvika att man komprimerade gummisäcken av misstag så var den säkrad med en låsring. Många fann att den utstickande mekanismen gjorde det svårt att hålla pennan bekvämt medan andra användare som till exempel Mark Twain ansåg att att det var en tillgång då den inte kunde rulla av en lutande skrivyta när man lagt den ifrån sig. För att komma runt problemet med mekanismen men framförallt för att få del i försäljningsframgångarna utan att göra intrång på Conklins patent experimenterade andra tillverkare med en mängd olika varianter för att komprimera säcken. De enklaste varianterna utnyttjade helt enkelt mer eller mindre dolda hål i pennkroppen där man kunde sticka in ett mynt eller till och med en tändsticka för att komma åt att trycka ihop säcken via det (oftast) fjäderbelastade skyddsblecket som fanns runt säcken. En mer lyckad variant av Conklins koncept var "sleeve fillern" där en skyddande lucka skjuts undan för att exponera säcken. Denna metod varieras 50 år senare i Parker Aerometric fillers. Dessa idag aningen udda mekanismer återfinns ibland på pennor tillverkade fram till ca 1915.
Hävarmen - "lever fillern"
Det skulle dröja fram till det att juveleraren Walter A. Sheaffer uppfan sin hävarmsfyllare som en verkligt väl fungerande design såg dagens ljus. Det verkar dock som de tidiga åren inte var alldeles problemfria och ett tidigare patent från 1908 verkar inte ha överlevt testproduktionen. Även efter den förbättrade varianten sattes i produktion verkar det ha varit problem och det debatteras nät den första egentliga Sheaffer pennan började tillverkas.
Hävarmsmekanismen har den fördelen över Conklins Crescent filler att den fälls in i kroppen och ligger helt slät mot ytan när de inte aktiveras. Det bör också ha varit en enklare, pålitligare och billigare design att tillverka. Infästningen av hävarmen på pennorna var fram till en bit in på 20-talet enklast möjliga med en tunn metallstång som gick genom pennkroppen som hävarmen pivoterar kring. Infästningen i pennkroppen är den svagaste punkten i konstruktionen och även vid ganska lätt våld kan plasten skadas. Sheaffer övergav den enkla infästningen för att i stället ha en intern infästning med hävarmsmekanismen fästad i en metallring som slottades in i en urgröpning på insidan av pennan. Andra tillverkare hade andra lösningar dels som förbättringar i designen men också i rent kommersiellt syfte för att undvika att behöva betala ut licens och royaltavgifter.
Buttonfillers
Parkers variant av självfyllande penna var mer kreativ än den vanliga "variationer över ett tema av Sheaffer" som de flesta övriga penntillverkare bemödade sig om. Här har man fortfarande ett fjädrande metallstycke som trycker ihop gummisäcken, men själva mekanismen sitter inte på sidan på pennan utan har flyttats upp till bakstycket på pennan. En blindhätta döljer en liten tryckknapp som när den pressas ner böjer en flerdelad "pressure bar" - tryckstång och säcken komprimeras, de första patenten på denna mekanism kom 1916 och uppdaterades i flera steg . Montblanc löste senare problemet med försvinnande blindhättor genom olika varianter på "knappfyllaren" där antingen själva in och utskruvandet av hättan aktiverade komprimeringen eller också en variant där man skruvar upp blindhättan till ett stoppläge där den senare kan pressas ned på sedvanligt vis utan att blindhättan någonsin behöva tas av helt från pennan.
Mera material kommer strax om...
Snorkel och touchdown filler, Aerometric fillers, Pistongfyllare, Plungers och vac-fillers, Vacumatic, Ink-vues och bulb fillers samt kanske till och med ett avsnitt om konvertern.
