Defekter
Ofta så finns det en anledning till att man slutat använda sin reservoarpenna. Det är inte alldeles ovanligt att det varit kulspetspennan som varit den direkta orsaken till att reservoarpennan hamnat i skrivbordslådan. En nästan lika vanlig orsak är att den gått sönder eller slutat fungera på något sätt. Denna sektion syftar till att beskriva vad de vanligaste problemen är och vad man kan göra åt dem. Det är inte alltid det behövs omfattande reparationer för att få dem i fungerande skick igen!
Det är inte alldeles ovanligt att pennor skadas eller förstörs i misshugg när de skall testas efter att ha legat kanske femtio eller sjuttiofem år med torkat bläck i sig. Om man inte vet hur man skall hantera förstenade gummisäckar eller fastcementerade pistonger så kan det leda till att pennorna fördärvas. Mycket går att laga men det är inte alltid det är vettigt eller försvarbart att lägga ned en massa tid och resurser på att laga en penna. De vanligare standardpennorna går det fortfarande ganska lätt att hitta ersättningspennor för.
I regel behöver dock en penna som legat i träda mer eller mindre omsorg innan den kan kan användas som det är tänkt. Här kommer jag att diskutera en del vanliga defekter och skador som man ofta ser på pennor, vad som går att göra åt det och lite om hur de påverkar värdet på pennorna. Följande översikt av skadeläget kommer att uppdateras löpande med både text och illustrationer.
Spetsen och bläckledaren
Spetsen och bläckledaren är ju pennans hjärta och lungor och utan dem får pennan svårt att fungera. Det kan vara värt att påpeka här att även om skrivspetsen på kvalitetspennor oftast är av 14kt eller ibland till och med 18kt guld så är skrivspetsen som sådan mer värd än sin vikt i guld. Det lönar sig inte att samla ihop och sälja som lösviktsguld!
Ofta så ser man pennor med skadade stift: de kan ha tappats, tryckts in i sned vinkel mot innerhättan eller böjts och skadats på annat sätt. Inte alldeles ovanligt är heller att hårdmetallspetsens "iridium" fattas på på den ena eller rent av båda skänklarna, detta är en typisk fallskada. En annan orsak till detta är att en "fine" eller "extra fine" nib använts på väl poröst papper, hakat i och på så sätt brutits av. Pennanvändare fostrade av ett allt för aktivt utnyttjande av kulspetspennan är nog de mest frekventa marodörererna i dessa fall.
Bläckledarna är oftast ett mindre problem: det finns dock en del pennor där de av olika anledningar ofta är skadade. Speciellt utsatta är den ursprungliga Pelikan 100 serien där bläckledare och skrivspets utgör en inskruvningsbar och lätt utbytbar enhet. Utan specialverktyg är det dock lätt att man bryter sönder bläckledarens lameller när man försöker få ut enheten.
Åtgärder: Om inte stiftet är för skadat, böjt eller veckat kan man göra en hel del för att rätta till det. Det kräver både kunskaper och specialutrustning hos restauratören men man kan göra förvånansvärt mycket om man tar sig tid. Det finns specialister som kan återställa även saknat och skadat iridium och till och med skapa en helt ny hårdmetallspets, detta är ett mycket tidskrävande arbete och ofta kan man hitta en ersättningsspets till lägre kostnad. Bläckledarna är oftast svåra att laga, dessa får man nog försöka byta ut.
Reklamationsguide från 1940-talet.
Avbrutet iridium
A. Om stiftet efter noggrann underslkning genom lupp ej visar några märken efter tänger eller liknande och ej är stukat eller böjt kan detsamma utbytas utan kostnad.
B. Stiftet har blivit stukat och kan ej bytas utan kostnad.
Tvärspricka från "ögat"
A. Fabrikationsspricka.
B. Ej fabrikationsfel.
Samma bedömningsgrundersom under 1.
Längsgående från "ögat"
A. Fabrikationsspricka.
B. Ej fabrikationsfel.
Samma bedömningsgrundersom under 1.
Avbrutet iridium
A. Fabrikationsspricka.
B. Ej fabrikationsfel.
Samma bedömningsgrundersom under 1.
Märken efter linjal
Märken efter linjal, olika stadier.
kan ej bytas utan kostnad
Bläcktillförsel
A. Spetsarna går för långt isär
B. Spetsarna för mycket ihoptryckta, "knixar". För liten och ojämn bläcktillförsel
C. Spetsarna rätt inställda. Normal bläcktillförsel.
Fyllnadsmekanismen
Fyllnadsmekanismen är oftast det som behöver mest jobb för att få en penna i fungerande skick. Gummisäckarna tenderar till exempel att förstenas med åren och fler än en hävarmsmekansim har brutits sönder när någon med våld försökt dra i spaken. Det är inte alls ovanligt att hitta Waterman pennor med "leverboxen" bruten i två delar eller pennor med enkla pivotupphängningar där stången slitits upp genom plasten och lämnat oreparerbara skador. Även pennor som inte direkt använder gummisäckar för att hålla bläcket utan där en gummisäck används som pumpmekanism (Parker Vacumatic, Waterman Ink-Vues) är det vanligt att säcken är trasig eller inflexibel och de bör alltid bytas ut för säker funktion.
Pistongmekanismer kan vara besvärliga att få loss om de lämnats med bläck i sig under för lång tid. Det är inte alls ovanligt att hitta pennor där pistonginfästningen är helt av på grund av att man försökt dra loss dem med för mycket våld. Speciellt plastmekanismer på pennor från 50-talet verkar vara känsliga för detta.
Med lite kreativitet kan man förstöra det mesta så det kan vara lönt att överlåta reparationen av gammelfarfars penna till experter.
Åtgärder: Att återställa en penna i fungerande skick är ett av glädjeämnena med hobbyn. För enklare mekanismer brukar det inte vara några särskilda problem. Hit hör hävarmsfyllarna, buttonfillers och likanade modeller. Ett riskmoment vid all reparation är när pennan öppnas: här är det lätt att spräcka även en penna av hög kvalitet. Pistong och plunger fillers är lite besvärligare. Med tidiga och högkvalitativa pistonger behöver man ofta bara byta korkpackning och skölja ur gammalt bläck för att de skall fungera. Om det är rena fel på mekanismen kan det vara betydligt besvärligare, För närvarande finns det heller inga lättillgängliga ersättningspackningar till de plastmaterial som användes i vissa 40- och 50talsmodeller. Sheaffers Vac-fillers är ett kapitel för sig: De är extremt effektiva och fyller fantastiskt väl när stoppackningen i bakstycket är hel och tät men när den fallerar finns inga ersättningspackningar att få (Sheaffer bytte ut hela packningsenheterna på dessa) och man får försöka bygga in egna lösningar vilket inte alltid är så lätt.
Kroppen, hättan och andra delar av pennan
Plast och gummi är material som åldras på olika sätt vissa tenderar att bli spröda medan andra deformeras. Krypande plaster "plastic shrinking" kan ställa till problem på en mängd olika sätt där vissa delar helt enkelt inte passar ihop längre eller fryser ihop så tätt att det blir omöjligt att lossa dem.
Vissa delar tenderar att bli oftare skadad än andra. Ett särskilt utsatt ställe är "hattläppen" det vill säga nedersta delen på pennhatten. Ofta uppstår här små sprickor "hairline cracks" och dessa tenderar att växa tills bitar slås ur. det går till viss del att fixera men det är svårt att få det snyggt och reparationer tar ner samlarvärdet på pennan. Clips och dess infästning i pennan ger beroende på konstruktion ofta uppov till brytskador i plasten.
Många försöker också att ta bort namngrayr på pennorna. I regel blir detta aldrig särskilt bra då gravyren nästan alltid är så djup att man får ta bort en hel del material för att komma ner under gravyren. Detta avslöjas lätt genom att man tar av hatten och rullar pennan med handen plant ovanpå fram och tillbaka ett par varv. Ojämnheten känns omedelbart och man kan också se avfasningen med blotta ögat om man håller den snett mot ljuset.
Metalldelar är ett kapitel för sig. Här är det stora problemet att pläteringar och liknande helt enkelt nöts av. Det gör ju inte att en penna blir obrukbar men den förlorar en hel del av sin elegans och helt klart samlarvärde. Det går att plätera om men dagens tekniker är inte de samma som gårdagens och i det här fallet var det nog bättre förr. Pennor med metallhattar eller med hela pennkroppen i metall är särskilt utsatta för stötar och för att få små oattraktiva "dings". Dessa går bara i undantagsfall att justera och är både tidskrävande och dyrt och oftast helt enkelt inte värt besväret.
Åtgärder: Mindre ytrepor och andra ytliga skador i plas kan ofta poleras bort. Missfärgningar i plaster kan man inte göra något åt, man får helt enkelt leva med det. Att det inte går att "reparera" gör förstås att pennar där den processen av någon anledning inte skett är mer samlarvärda än andra.
Många clips och vissa andra metalldelar kan bytas med mer eller mindre ansträngning bara man har ersättningsmaterial. På Watermans, vissa Wahl-Eversharps och många pennor av klassisk design måste man ta bort innerhättan i hatten för att komma åt att både lossa och fästa clipset: detta är en riskfylld operation och man riskerar skada hatten. För Watermans "clip cap" clips och liknande designer måste man dessutom in med ett mothållsverktyg när man nitar in dem. Det finns en liten marknad för nytillverkade reservdelar som clips och "juveler" till pennorna. Kvaliteten på dessa varierar kraftigt och tillgången är nästan aldrig garanterad då dessa reservdelar ofta är sprungna ur någon entusiasts hobbyprojekt.
Större bitar eller skador i plaster eller ebonit är mycket svåra att göra något åt. Jag har sett eleganta och skickliga reparationer men det hör till undantagen och kräver nog att pennan har ett substantiellt värde innan man försöker få det gjort.
Reparationer
Jag reparerar mest mina egna pennor men kan i mån av tid även göra mindre insatser åt andra. Hör gärna av er om era pennor så kan jag se vad jag kan göra. Har inte jag tid, möjlighet eller kunskap att ta mig an just er penna kan jag förmodligen rekommendera någon annan åt er.
