Datum: 2017-06-27
Missade du? --> Göteborgsmötet 2005
kontakt
Search

Material

När försäkringsagenten Lewis Edson Waterman började att snida på sin första reservoarpenna 1883 arbetade han enligt legenden i hickory trä. Enligt den av reklammakara spridda sägnen skall han ha blivit så upprörd efter att ha förlorat ett försäkringskontrakt på grund av en läckande penna att han bestämde sig för att lösa problemet en gång för alla. Med stor sannolikhet är dock denna historia en skröna som kom i tryck första gången 1921 [1], tjugo år efter Watermans död och togs upp i reklambladen först 1934. Mer signifikant så relaterades inte historien av George Edgars artikel från 1904 med titeln "The Story of the Fountain Pen" i en intern företagsskrift. Waterman var långt ifrån den förste tillverkaren att försöka lösa bläckflädesproblemet: patent på pennor med intern bläckreservoar kan hittas tiotals år före Watermans första patent men uppenbarligen var de inte helt pålitliga och tenderade att antingen få stopp i bläckflödet eller tömma ut bläcket i stora plumpar.

Waterman experimenterade fram en snillrik men enkel metod att reglera bläckflödet genom kapillärkraft. I botten på bläckledarkanalen lade han tre tunna kanaler eller slitsar där bläcket leddes ned till skrivspetsen och som luft kunde strömma in över för att skapa tryckblans i pennan. Detta "three fissure feed" blev revolutionerande för reservoarpennans utveckling och lade från en mycket blygsam start grunden till Waterman Pen Co som skulle bli den dominerande penntillverkaren fram till det sena 1920-talet. Trä var dock inget lämpligt material att använda i industriell skala och när producktionen kom igång på allvar hade man gått över till att göra pennorna i ebonit.

Den vanligaste formningsmetoden för tillverkning av stavämnen för penntillverkningen för både elaster (här gummi) och härdplaster var formpressning. Det går dock även att formspruta härdplaster(t ex har cellulosa acetater använts för detta) men processen är mer komplicerad än för termoplaster och i början på 50-talet övergick man mer och mer till formsprutning av termoplaster i tillverkningen vilket också hade som bieffekt att man till viss del var tvungen att överge de flerfärgade celluoloidpennorna.

[1] Edward T. Tandy, "How Waterman Pen Business Grew from an Ink Blot," Printer's Ink Monthly 4/1 December 1921

Elaster - naturgummi (kautschuk)

De ursprungliga reservoarpennorna var tillverkade i material baserade på naturgummi (kautschuk) som hårdvulkats. Här kommer vi att beskriva dessa material under namnet ebonit. I utländsk litteratur förekommer det engelska "ebonite" medan man i USA också ofta använder "vulcanite". Gränsdragningen mellan ebonit och andra härdplaster som görs här är kanske inte alldeles självklar men ur pennsamlar synpunkt markerar övergången från ebonit till celluloider ett paradigmskifte för penntillverkarna och här är uppspaltningen därför bibehållen.

Ebonit

Ebonit är ett vulkaniserat naturgummi där alltså svavel och svavelföreningar tillförts vid hög temperatur tillsammans med fyllnadsmaterial, vulkningsprocessen uppfans av Goodyear redan 1837. Efter avkylning blir gummit både formstabilt och elastiskt och kan bearbetas i stort sett på samma sätt som trämaterial. Högpolerad ebonit är blänkande djupsvart men tenderar att missfärgas när det utsätts för ljus, det verkar även som om vatten påskyndar processen; att rengöra en ebonitpenna i vatten kan därför göra mer skada än nytta! Själva oxideringen är en ytprocess och att återställa färgen utan att skada pennans ytskikt (dvs mönstring och gravyr) verkar vara en i stort sett omöjlig uppgift även om det nu finns pennrestauratörer som hävdar annorlunda. En mycket intressant lösning på detta problemet togs fram av de japanska företagen Pilot/Namiki. Här används lacktekniker (Urushi) för att skydda ytan på pennan från att oxidera. Lacket gör att ytan blir väldigt stark men även här kommer till slut utraviolett strålning från solen att bryta ner lacken. Lackpennor med maki-e dekoration har tillverkades i olika kvalitetsgrader för den europeiska marknaden av Namiki i samarbete med engelska Dunhill och dessa vackra pennor skall ha sålts även i Sverige.

ebonit penna
Waterman nummer 14 "eyedropper" i slät svart ebonit. Dessa var bland Watermans storsäljare och tillsammans med nummer 12 som är samma penna fast med ett mindre skrivstift (storlek 2 i stället för 4) utgjorde de en stor andel av försäljningsvolymen fram till att hävarmsfyllnadsmekanismen tog över toppsäljarrollen.

De tidigaste pennorna var helt i ebonit utan applikationer av dekorativa band men man började snart smycka ut pennorna och man experimenterade tidigt med att göra pennorna mer attraktiva genom att forma själva pennkroppen. Pennor med hexagonala kroppar och ett vridet mönster kallat "cable twist" är både vackra och eftersökta. De tillverkades främst under slutet av 1890-talet och det tidiga 1900-talet. Andra vanliga dekorationer var guld och silver band på pennkroppen och olika mönster applicerade direkt på gummit.

Waterman 52 set BCHR
Ett set Waterman 52 i mönstrad ebonit, pennorna har guldpläterade band och ligger i originalask. Hävarmen skymtar bakom clipset på blyertspennan närmast.

Att pennans utseende var viktigt redan från början förstår man då man läser tidiga annonser med språkbruk om "luscious hard rubber" som leder tankarna till 1990-talets pennor av "precious resin". För att göra pennorna mer attraktiva arbetade man även tidigt fram gummiblandningar av rött och svart. De tidigaste varianterna i mer slumpmässiga (och ofta mycket vackra) mönster ofta beskrivet som "mottled" i litteraturen. Med tiden utvecklades tekniken och under 1920-talet har man mer kontroll på processerna och skapar mönster som "woodgrain", "rosewood" och "ripple". Waterman tar på andra halvan av tjugotalet ytterligare ett steg i utvecklignen av hårdgummit när man framställer sitt "ripple" mönster i nya färgkombinationer såsom svart och gult ("olive ripple"), rött och gult (rose ripple) och blått och grönt. Att Waterman fortsätter att tillverka ebonitpennor långt efter att andra tillverkare flyttat över produktionen till de nya plastmaterialen berodde delvis på företagets konservativa ledning och på vad man kan konstatera i efterhand i dess olyckliga storsatsningar i gummiindustrin i första halvan av tjugotalet. Felsatsningarna i kombination med den ekonimiska situationen efter börskrashen 1929 gjorde att förtaget förlorade sin dominerande ställning på marknaden.

Red mottled rubber
Ett par exempel på olika svart och röda gummiblandningar: från vänster Waterman "Woodgrain" ca 1920, "Mottled" från mitten på 1910-talet, en sen Wahl Eversharp (1933) i "Rosewood" och en Waterman "Ripple" ca 1927.

Härdplaster

Bakelit

Ofta hör och ser man pennor beskrivas som gjorda av bakelit, det som avses då är i regel ebonitpennor. Det har dock tillverkats pennor i bakelit främst då kanske av Parker från ca 1916 och in på tidigt 1920-tal. Dessa Parker Jack-knife safety pens har oftast pennkroppen i bakelit och hylsan i hårdgummi (ebonit) och såldes i varianter både med och utan nickelpläterade clip Det finns även pennor där även hylsan är gjord i bakelit. Materialet är tycärr ganska skört och inte så många har överlevt i oskadat skick. Bakeliten är genomskinlig och har oftast en mörk bärnstensfärgad ton (även om gult och röd bakelit använts i pennor också).Bakelitpennorna är intressanta då de utgör ett tidigt exempel på den bläcknivåkontroll som användes mycket i reklamen för 30-talets semitransparenta pennor. De verkar tyvärr inte ha fått någon större spridning i Sverige. Bakeliten i sig är det första helt syntetiska plastmaterialet och patenterades redan 1909.

Galalit (kaseinplast)

Sheaffer experimenterade tidigt med nya material och lanserade under tidigt 20-tal pennor i galalit. Även Parker verkar ha varit tidigt och vissa källor anger redan 1904 som år för användandandet av vad de kallade "ivorine" i deras pennor. I engelskspråkiga delar av världen använder man normalt "casein" som samlingsbeteckning i stället för det svenska galalit även om man här också pratar om kaseinplaster. Galaliten baseras på proteinet kasein (ett ostämne!) och introducerades i slutet av 1800-talet som ersättningsämne för horn och elfenben. Galaliten produceras genom att kasein hettas upp under tryck och då blir plastiskt. Galaliten måste dock härdas under lång tid i formaldehyd vilket gjorde produkten tämligen dyrbar att producera. Genom att tillsätta olika färgämnen under uppvärmningsfasen kunde man skapa mönstrade ämnen som kunde användas i penntilvlerkning. Tyvärr visade det sig att pennorna tenderade att svälla och missfärgas och produktionen av dessa blev inte långlivad.

galalit penna
En conway Stewart, no 720 ("The Dandy Pen") i multifärgad galalit.

Galalit baserade material användes dock också av Waterman i deras nummer "5" och nummer "7" pennor. Dessa hade ett färgat band på hylsan som angav vilken typ av skrivspets pennan var utrustad med. Bland färgerna kan nämnas rött, grönt, rosa, lila, blått och gult som i tur och ordning representerade skrivspetsar av typ "standard", "rigid", "flexible-fine", "Stub", "blunt" och "rounded". den gula ("rounded") var särskilt framtagen för vänsterhänta. Ofta är banden spruckna eller svårt missfärgade på dessa pennor när man hittar dem. När man senare övergick till celluloidpennor så fick färgbeteckningarna vara kvar på en del modeller främst då den moderniserade nummer 7 men då ersattes bandet med en färgskiva av celluloid i botten på pennan.

galalit penna
Waterman #5 med färgat band i Galalit på hättan. Att döma av "keyhole" spetsen "Green -rigid" så borde bandet på pennan vara matchande grönt. I bakgrunden Gonway Stewart, no 720, "the Dandy Pen" i galalit.

Kaseinplaster användes längre och i större utsträckning i Europa än de gjordes i USA, framförallt Conway Stewart använde det långt in på 30-talet och så även Caran d'Ache i sina fixpencil. Ofta är galalitpennor i bra skick väldigt vackra men man bör vara försiktig när man hanterar dem då de tenderar att spricka lätt om de har absorberar fukt. Conway Stewart är ju ytterligare ett av de företag som återuppstått och man har faktiskt nyproduktion av galalitpennor.

Celluloid

Ett genombrott kom 1924 när Sheaffer lyckades använda celluloid i penntillverkningen. Celluloid är ett samlingsnamn för pyroxilinplaster. Pyroxilin är cellulosanitrater som bildar filmer när de löses upp i eter och alkohol, från lösningen kan man via tryck och värme skapa plaster. I penntillverkningen används stavämnen av celluloid för att svarva till pennkroppar och hylsor. Genom att man pressar samman olikfärgade celluloidskikt och skär ut svarvämnena på olika sätt kan de distinkta mönster som man finner på vissa pennor (vacumatics, montblanc tigers eye) skapas. Penntilverkarna använde olika namn på pyroxilinplasterna och använde dessa namn ofta i reklamen för att trycka på att nya moderna material användes detta trots att celuloider använts sedan 1870-talet. Sheaffer kallade sina pyroxlininplaster framtaqgna av DuPont för "Radite", medan Parker Pen Co som efter Sheaffer's framgångar med vackra celluloidpennor inte var sena med att introducera sin egen variant, kallade materialet "Permanite". Stora och spektakulära annonskampanjer skulle visa på det "nya" materialet unika egenskaper coh man visade dess hållbarhet genom att kasta ut pennor från flygplan bland annat. För penntillverkarna var celluloiderna viktiga då man kunde skapa vackert mönstrade pennor i nya och ovanliga färger och färkombinationer.

Sheaffer Radite
En ganska tidig Sheaffer Senior flattop i jade "Radite" ca 1925.

Materialet i sig har också sina avigsidor. Ur tillverkarnas synpunkt var den den långa tid materialet måste ligga till sig för att bli stabilt, tillsammans med dess eldfängdhet vid relativt låga temperaturer ett logistiskt och kostsamt problem att lösa. Flera av de stora tillverkarna gick under depressionsåren ihop och samordnade härdning och lagringshållningsprocessen. Många plaster är därför i början till mitten av 30-talet gemensamma mellan olika tillverkare framförallt då i de billigare delarna av sortimentet där modellernas egenart inte var så betydelsefulla som i prestigemodellerna för företagens framtoning. Med tiden utvecklades celluloiden och cellulosa nitrater är nu ersatta av stabilare cellulosa acetater.

Celluloid har ur samlarsynpunkt den nackdelen att de ofta missfärgas med tiden. Orsakerna till detta är nog många men en viktig del kan vara svavlet i gummisäckarna som används som reservoar i vissa modeller och även reaktiva komponenter i bläcket. Plasten i sig är heller inte ett fullständigt stabilt material. Det allmänna rådet är att förvara celluloidpennor mörkt och inte helt lufttätt. Celluloidens egenskaper gör sig påmind dessutom vid renovering. Ofta är pennorna förslutna med shellack. Shellacken är inte vattenlösligt och för att öppna en penna för reparation måste man ofta värma fogen för att mjuka upp shellacken. Celluloiden börjar brinna, med hastigt uppflammande låga, vid relativt låga temperaturer och man bör undvika öppen låga vid dessa operationer.

Vacumatic och MB 242
En Parker Vacumatic standard i "Burgundy Pearl", 1937 och en Montblanc 242G i "Tiger's Eye" ca 1955. Två exempel på medveten mönstring genom skiktning av celluloider. Montblanc var en av de sista tillverkarna att övergå till termoplaster och celluloidpennorna från mitten av 50-talet hör till en av höjdpunkterna i produktionen.

Termoplaster

Akrylplaster

Andra världskriget skapade inte enbart en massa lidande för en enorm mängd människor: Som de flesta andra storkrig genererade det också en mängd tekniska landvinningar som kom att användas även i civila tillämpningar. För pennans utveckling spelar de akrylplaster som utvecklades för sikthuvar i bombflygplanen stor roll. Akrylplaster är helt färglösa, glasklara och har en hög ytglans. Akrylplast eller polymetylmetakrylat är transparent men kan lätt infärgas i regnbågens alla färger. Till skillnad från eboniter och de flesta härdplaster så påverkas akrylplaster mycket lite av solstrålning eller av väder och vind. Akrylplaster har dock en begränsad tålighet emot syror och påverkas starkt av en rad lösningsmedel.

Den inbitne pennsamlaren protesterar förmodligen nu och undrar vilka pennor som är gjorda av akrylplast? I pennkretsar är akrylplaster mer kända under handelsnamnen "lucite" eller plexiglas och användes i världens mest sålda penna (över 20 miljoner exemplar sålda!) - Parker '51. Om det är lucitens egenskaper i sig som gjorde att 51:an betraktas som en av världens bästa pennor låter jag vara osagt (jag lutar nog mer åt att det är kombinationen av kollektorns konstruktion och den omslutna skrivspetsen som tillsamans ger det exakt kontrollerade bläckflödet). Smaken är ju som bekant delad och det finns andra som hävdar att det är 20-talets öppna skrivspetsar i super flex som är höjdpunkten i penn- och skriftkonsten. Detta är egenskaper som '51:an på grund av sin konstruktion inte kan tävla med. Design och utseende spelar säkert roll men man bör notera att den generation Parker 51:or som producerades under 50-talet och framåt (Aerometric fillers) hade både kropp och delar av fyllnadsmekanismen i akrylplaster och Parker garanterade funktionen av dessa pennor i 30år. När man hittar dessa idag, nästan dubbelt så lång tid efterår, är det stora flertalet i fungerande skick.

Parker 51 Aerometrics
Olikfärgade parker 51 från England, Canada och USA. Från vänster är färgerna "burgundy", "plum", "black", "midnight blue", "teal blue" och "navy grey".

Andra termoplaster

Andra plaster används eller har använts i pennproduktionen under senare år. Det stora flertalet av dessa har varit termoplaster av olika slag. Med ny teknik och med nya material som kontinuerligt tas fram kommer nya intressanta material att användas. Fokus här är på samlarobjekt. Här har jag tämligen självsvådligt dragit gärnsen vid Parker 51:an och akrylplaster. I den mån jag finner användbar information kommer jag att lägga upp den här men det kommer inte vara prioriterat.

Metaller

Metallöverdrag ovanpå ebonitpennor, antingen hela eller genombrutna, blir vanliga under tidigt 1900-tal som metod för att göra pennorna mer attraktiva. I början var dessa ofta i "fine" silver (99.9% rent silver). Det visades sig dock snart att detta var alldeles för mjukt och gravyr och annat nöttes av fort från pennan och man övergick snart till "sterling" silver (92.5% rent silver) som är mycket mer beständigt även om det har samma tendens till att oxidera. Man hade redan från början guldpläterade metallöverdrag i pennproduktionen. Engelska och amerikanska pennor har ingen särskild stämpling för detta medan man i Europa ibland indikerade detta med beteckningen18kr eller ktr (tyskland och italien). Man bör inte förväxla tidiga dagars tjocka mekaniska pläteringar med moderna förgyllningstekniker som oftast är mycket tunnare. På lite nyare pläterade föremål (typiskt Parker '51 hättor) är det ofta stämplat "1/20 12K G.F." eller något liknande. I detta fallet innebär detta att man applicerat 12 kt guld i en omfattning som svarar mot 1/20 del av föremålets vikt (dvs i detta fall hylsans vikt).

Även pennor med överdraget i guld tillverkades. Här är det oftast stämplat men beroende på olika regler i olika längder så finns ingen enhetlig märkning och alla länder tillåter inte märkning av legeringar med för låg guldhalt. I USA användes oftast metallöverdrag av 14kt guld och det är nästan alltid stämplat medan man i England oftast hade 9kt eller 18kt även om pennor i 14kt förekommer. Frankrike tillåter inte att guldlegeringar med lägre halt än 18kt stämplas medan Sverige nyligen har ändrat sina regler och nu tillåter att också 14kt stämplas som guld. Metallegeringar med guldhalt lägre än 14k får inte kallas för guld i Sverige. Allt annat än rent guld har andra ämnen i olika proportioner i legeringen och dessa kan användas för att ge guld i olika färgnyanser. Har man möjlighet att studera flera olika guld eller guldpläterade pennor bredvid varandra blir detta tydligt och man finner ofta beskrivningar i termer av rosa, grönt och rött guld.

Overlays
De två översta pennorna är Waterman nummer 0552½ från mitten av 20-talet. den ena i slät guldplätering medan den undre är en LEC (lower End Covered) i "Gothic" mönstret. Den understa pennan är en omärkt guldpläterad penna Tekniken med genombruten metall brukar i pennsamlar kretsar gå under namnet "Filigran" detta är dock inte tekniskt korrekt då äkta filigranmönster är uppbyggt av trådar och inte som här skuret ur metall.

De flesta metalltekniker som är lämpade för detaljarbeten kan och har tillämpats även på pennor och det finns fantastiska exempel på detta från både etablerade tillverkare och fristående juvelerare. Så kallade "jewellers overlay" kan vara nog så intressanta som de metallarbeten som kommissionerats av tillverkarna själva. Tendensen är dock att autkoriserade arbeten med de korrekta firmastämplarna värderas högre av samlare. Intressant nog gjordes under några år under tidigt 1900-tal också överdrag av aluminium som på den tiden ansågs vara en ädelmetall som hade den stora fördelen att det inte oxiderade.

Inte alla metallpennor är överdragna ebonitpennor. Särkilt Wahl tillverkade under 1920-talet pennor helt i metall. I annonseringen för dessa framhåller man att avsaknaden av eboniten gör att man kunde göra pennorna med tunnare väggar och därför ha större kapacitet för bläck.

Wahl all metal pens
Tre Wahl pennor från första halvan av 1920-talet helt i metall. Det mindre setet är i "check pattern" medan den större pennan (med ett nummer 3 Tempoint stift) är i "colonial" mönstret. Metall Wahls med större skrivspets än en nummer 3 är svåra att hitta.